BOKAT EN RESA UTOMLANDS ,MEN MED EN RÄDSLA EFTER TSUNAMIN!

Hej vännen!

Jag har tänkt skriva till dig i flera dagar nu, men det blir sällan att tiden går ihop när man har alla barnen hemma.


Idag är iallafall Matheus tillbaka på Förskolan. Första dagen på evigheter, men det är inte slut på vabbandet för det, nu har nämligen Kidh blivit sjuk. Nästan så man inte vet om man ska skratta eller gråta..

Kidh har kunnat gå till skolan 1 vecka sedan terminen startade 11 Januari. Men vi håller tummarna att det vänder till helgen och att vi alla, i hela familjen ska kunna komma in i våra rutiner igen till nästa vecka.

Vet ni vad jag gjort?

Jag har bokat en utlandsresa. En vecka tillsammans med min Mamma och min moster till Gran Canaria i mitten på Mars. Har känt så tydligt, i hela kroppen hur jag behöver få varva ner. Efter en galen intensiv höst och Jul och sedan långa veckor av vabbande så känner jag att jag verkligen är värd att få göra något för mig själv och jag räknar ner dagarna. När psykologen som jag haft kontakt med sade som första bedömning att hon tror jag är utmattad så förstår jag kroppens signaler och att det hon säger stämmer överens. Känner att jag denna vår verkligen behöver se till att få fler pauser! Samtidigt är det verkligen inte lätt, för det som jag känner mig dränerad över är att jag alltid står ensam med tre barn och allt ansvar som tillkommer. Det är så lätt för barnens Pappor att "vårda" under sina dagar, men ansvar, allt som ska skötas och fixas runt om ligger alltid på mig. Se till att barnen har kläder, läkartid, utvecklingssamtal, planera kalas, mm , mm Denna listan kan göras oändlig lång och jag vet att flera som även lever i en relation upplever detta. Den biten, plus att vara ensam om att försörja, vårda och ta hand om en hel familj och allt som det tillkommer, Handla, laga mat, diska, tvätta, städa, få lön som försörjer mm det och att hela tiden alltid ha saker som måste göras samt år av att ensam ta hand om ett High need baby barn som förmodligen gjort att jag kommit dit jag är idag.


I telefonsamtalet med min psykolog frågade jag också hur sjutton man gör. Om det nu skulle visa sig att jag börjar bli eller är utbränd, men orsaken är ingenting som jag kan förändra. Vad sjutton gör man då för att komma till en punkt av bättre välmående? Jag menar, jag kan och vill inte trolla bort mina barn direkt, likadant att man är ensamstående och att det ansvaret såklart ligger på mig är ju heller ingenting jag kan ta bort..


Tar en dag i taget. Vet att jag har en tendens att ställa för höga krav på mig själv. Att dom dagliga to do listorna blir lite för långa mot vad jag faktiskt hinner med. Kanske då bättre att korta ner dom och känna sig glad i slutet på dagen när man bockat av allt isätllet för att känna sig stressad och misslyckad för att det är flera grejor kvar jag ej hunnit med. Men det är lättare sagt en gjort. Jag är som jag är, haha!


Detta inlägg skulle egentligen handla om Utlandsresan, men som vanligt spårar jag iväg och skriver utifrån känslor.

Hotellet heter Sunprime Atlantic View och är ett hotell enbart för vuxna, så ni mån tro jag ska vila upp mig ;)

Ser fram emot långa promenader, lyssna på ljudböcker från Solstolen (händer annars ALDRIG, god mat och upptäcka nya platser. Hoppas på Sol, men skulle inte heller gråta om det inte blev så. Bara känslan att få komma iväg en vecka betyder så enormt mycket, även om jag vet att min flygrädsla som kommit sedan jag var med i tsunamin 2004 kommer ge mig ångest, extra mycket när barnen inte sitter med på samma plan så vet jag att väl på plats så njuter jag. Känns också tryggt att min vän som är Pilot lugnat mig och min rädsla. Numera, varenda gång det blir luftgropar eller planet skakar så har han lärt mig att jag ska tänka att det är som att köra en bil på en grusväg, det känns obehagligt men är inte farligt. Likadant med landningar. Har varit med om flera landningar som varit väldigt obehagliga och han förklarade att dom säkraste landningarna inte alltid är dom som upplevs bekvämas eller tryggast för passagerarna. Blir hjälpt av detta när ångesten och rädslan slår till. Har fått frågan förut, varför det kom sig att jag efter Tsunamin blivit flygrädd, det hör lixom inte ihop. Kan enklast förklara det som att innan jag var med i Tsunamin, så tänkte jag "det händer inte mig" eller det är SÅ ovanligt, så varför skulle det hända mig. Men efter Tsunamin och den händelsen som typ aldrig sker, så fick jag ett annat tänk och rädsla för döden. Som att flyga.! Att flyga är MYCKET säkrare än att åka bil och olyckor händer extremt sällan i jämförelse hur många flyg som flyger varje dag. MEN om en Tsunami kunde ske, en dag när jag befann mig på stranden, så skulle likagärna ett plan kunna störta en dag som jag sitter på planet. Förstår ni vad jag menar? Det har blivit en större och djupare rädsla inom mig. Förr kunde jag uppleva obehag men kunde lugna mig med att tänka att flygplan störtar så extremt sällan, men nu vet jag att det händer och den lilla procenten kan likagärna vara jag..


Är du flygrädd?


KRAM till dig!

Gillar