Det ständigt dåliga samvetet!

Hej vännen!


Ännu en härlig vårdag utomhus. Det gör så himla mycket för själen och ens mående med bra väder. Håller du inte med?


Idag tog det en stund innan vi kom ut genom dörren och iväg till Förskolan. herregud, det här med tre års trots. Jag har helt och hållet glömt bort hur det kan vara eller om jag helt enkelt förträngt det.

Igår handlade vi nya sneakers till Matheus, men imorse vägrade han ta på sig dom. han skulle nämligen ha på sig tjocka stövlar. Förklarade att det var alldeles för varmt ute och att dom nya skorna kommer bli superbra.

Slutade med att jag fick ta med honom ut, med skorna i min hand då han hela tiden slet av sig dom när jag väl fått på dom. Orkade inte bråka mer utan tog med mig både stövlar och skor :D Väl på förskolan och skorna äntligen lyckades åka på igen så var han SÅ himla glad. Han skulle stolt visa upp dom för alla kompisar och pedagoger. Skorna han först skrikit en halvtimme för att han först inte ville ha på sig, haha!


Humöret och känslorna svänger verkligen fort här hemma. Han kan gå från att vara världens gladaste till att bli ilsket som ett bi för att jag råkat lägga osten på mackan istället för bredvid, eller hällt upp mjölken i "fel" glas mm. Listan kan göras lång.


Önskar bara att mitt tålamod kunde vara bättre vissa dagar när det är som värst. Jag är ingen morgonmänniska, och att starta dagen med fighter är det värsta jag vet. Har känt mig besviken på mig själv, ganska många gånger senaste tiden om jag ska vara ärlig. Jag har gått från att vara en väldigt lugn och pedagogisk mamma till att i många stunder inte alls ha något tålamod. Jag höjer rösten istället, bli frustrerad och känner bara, va sjutton, kan vi bara vara i balans. Så lätt att peppa andra föräldrar, men det är inte helt enkelt i sin egna mammaroll att inte ge sig själv dåligt samvete. Det där eviga dåliga samvetet man sitter på..

Lite mycket i perioder ibland, kanske extra påtagligt när man tar allt ensam, som nu. Liten med tre års trots och den äldsta som går in i tonåren och många gånger känner jag att jag tappar greppet. Hur min lilla tjej, min solstråle plötsligt är i en liten bubbla man inte riktigt kommer in i, som testar gränser, som i många stunder inte lyssnar alls och som ger mig många många gråa hårstrån just nu. Man kämpar lixom med en liten och en stor som går igenom HELT olika faser, men två faser som tar enormt mycket kraft från mig..

Tonåren är en tid som jag faktiskt känner att jag har noll koll på. Jag är många gånger rädd, ledsen och fundersam hur snabbt allt förändrats. Hur hon igår var liten och jag var det bästa i hennes liv till att jag idag bara är en jobbig jäkel man helst av allt slipper. Finns det fler tonårsföräldrar här henne? Kan man söka stöd någonstans, en sluten grupp på Facebook? Kanske mest för mina egna känslor i allt detta och inte för att prata av sig om min dotter? Är inte redo för detta och alla stora förändringar känner jag..




Ha en fortsatt fin dag!


KRAM

Gillar

Kommentarer